abc
Dantes farfars farfar, som framträder i Divina Commedia, dubbades till riddare av Konrad III. Släkten var dock inte en av de mer inflytelserika adelsätterna i Florens, bland annat eftersom de tillhörde guelferna, det parti som stödde påven mot det tysk-romerska rikets kejsare. Själva gjorde släkten Alighieri anspråk på att tillhöra den gamla romerska adeln, men dessa uppgifter har inte kunnat styrkas med källor.
Troligen studerade Dante i Santa Croce hos franciskaner, i Santa Maria Novella hos dominikaner, samt i Santo Spirito hos augustiner. Av hans verk och position framkommer att han besatt stor bildning, men endast fåtaliga säkra uppgifter finns om hans utbildning. Tidigt verkar han ha tagit intryck av Brunetto Latini samt av Guido Guinizzelli.
När han var nio år träffade han sin musa, den åttaåriga Bice Portinari, som han kallade ?Beatrice?, den saliga. I artonårsåldern träffade han henne ofta, och hon blev hans sinnebild för kärleken. Kärleken han kände för henne skulle alltid förbli andlig, av det slag som Thomas av Aquino kallade amor amicitiae, kärlek för dess egen skull, enkel och vänskaplig. Efter att han några år senare visat intresse för en annan dam, ignorerade Beatrice honom, och han lovade då att han skulle dikta till hennes ära, så som ingen annan skrivit om en kvinna tidigare. Beatrice giftes bort med en bankir vid namn Simone dei Bardi, och hon dog redan 1290. 1293 uppfyllde han sitt löfte och skrev Vita nuova; det kallas ofta hans ungdomsverk.
Vid tolv års ålder trolovades han med Gemma Donati, och gifte sig med henne. De fick åtminstone tre barn. Två söner, Jacopo och Pietro, skulle senare gå till eftervärlden för sina kommentarer till faderns verk. Dante fick dessutom åtminstone en dotter, Antonia, som blev nunna i Ravenna och då antog namnet syster Beatrice.
1289 blev han kavallerist och deltog i striden vid Campaldino 11 juni samt i fälttåget mot Pisa. I Florens var det en ständig maktkamp mellan partier, i vilken lantadeln, borgarskapet och proletärerna stred. När demokraten Giano della Bella stadfäste Florens republikanska rättsordning 1293 förbjöds adeln att tillhöra skrån, vilket republiken krävde för tillträde till ämbeten. 1295 skrevs konstitutionen om, och Dante kunde skriva in sig i ett arti maggiori, läkarnas skrå, vilket var det gille som stod filosofin närmast. Därmed kunde han ägna sig åt politik, och inträdde i Consiglio del Poppolo, Consiglio dei Sali och Consiglio dei Cento, där han verkade till 1296. Han blev därefter ambassadör i San Gimignano.
Guelfernas parti klövs dock i två läger, de vita och de svarta guelferna, som började kriga sinsemellan. De vita guelferna utgjordes främst av borgerskapet som önskade en kejsarmakt, och de svarta av adeln som ville grunda en teokrati. Efter en avslöjad komplott utbröt sammandrabbningar mellan fraktionerna jubelåret 1300. En av Dantes närmaste vänner var ledaren för de vita guelferna, Guido Cavalcanti, men eftersom Dante utsågs till priore, ett högt ämbete som ingick i republikens regering Signoria, tvingades han deltaga i en förvisning av upprorsmakarna, däribland Cavalcanti. Förvisningen av de vita guelferna återtogs dock på grund av risken för malaria, vilket ledde till ökad spänning med de svarta guelferna. Guido Cavalcanti avled i augusti av sviterna efter förvisningen. Av allt att döma verkar Dante ha handlat i syfte att vara rättvis, men han har ofta sagts sympatisera med de vita guelferna, en åsikt som skulle styrkas senare. De svarta guelfernas ledare Corso Donati var dock av samma släkt som hans hustru.
1301 gick Dante i opposition mot påve Bonifatius VIII genom att förvägra påven trupper; Dantes ofta anförda svar, Nihil fiat, uppfattades i dess tvära korthuggenhet som en skymf. Enligt en utbredd uppfattning sändes han som ambassadör till Rom samma år för statens räkning, något som Kyrkan ifrågasätter sanningshalten i. I november samma år intog Karl av Valois Florens, och stödde de svarta guelferna, varför de vita guelferna tvingades fly. Dante, som befann sig på resa från Rom, dömdes i sin frånvaro för korruption och mutor, till två års landsförvisning och böter. Anklagelserna var helt påhittade av Corso Donati och de svarta guelferna. När Dante emottog domen betalade han inte böterna inom tre dagar, varför straffsatsen ökade till livstids landsförvisning, och 10 mars 1303 ändrades domen till dödsstraff på bålet. Samma månad hade han varit rådgivare åt vita guelfer som slagit sig samman med ghibellinerna, för ett väpnat uppror som slogs ner vid Castel Puliciano. Han lämnade upprorsgruppen 20 juli 1303 eftersom han tappat tron på detta ?onda och enfaldiga sällskap?.
Han tillbringade resten av sitt liv i andra italienska stater. Efter att han lämnade Florens skulle han aldrig återse sin hustru Gemma. 1304 befann han sig i Verona, och fortsatte till Padua, Bologna, Lunigiana, Casentino och Lucca. Enligt Boccaccio befann han sig åren 1308-10 i Paris. Hans egendomar hade konfiskerats varför han troligen framlevde i största fattigdom, beroende av partivänners och högadels givmildhet. Han var i perioder verksam som diplomat och förhandlare åt sina beskyddare. Under dessa landsflyktiga år tillkom största delen av Dantes litterära produktion. 1305-1308 skrev han de båda ofullbordade Il Convivio och De vulgari eloquentia, samt de dikter som ingår i samlingen Rime. Henrik VII kröntes i Milano 1311, och av bevarade brev framkommer att Dante utan förbehåll ställde sig bakom kejsarmakten. Dessutom ville dock Dante att Florens skulle tillhöra Rom, där Gud hade skapat kristendomens naturliga boning. 1312 begav sig Dante till Pisa för att träffa kejsaren, och då träffade han av en händelse också Petrarca, som bara var åtta år.
